Varför engagemang

10487290_685805891468238_4386182650280715058_nUnder min uppväxt har vi aldrig pratat politik. Mina föräldrar har aldrig berättat vad de röstat på. Vid matbordet där hemma har fokus istället legat på etik och moral. Därför har jag och mina syskon landat väldigt olika på den ideologiska kartan. Vilket jag tycker är intressant.
Jag har alltid haft lätt att ta på mig ledarrollen. Var alltid den som gick först in till rektorn när vi skulle klaga på lärare under mellanstadiet och backade aldrig i diskussionerna i klassrummen. Jag har nog alltid känt mig väldigt självsäker och orädd för att ha fel.

När jag började högstadiet var det min tur att hitta mig själv. Jag insåg att det är rent ohälsosamt att dela in individer i fack och min kamp mot större system tog fart. Jag hatade skolledningen, jag hatade kommunen, jag ogillade mina föräldrar som inte lät mig spendera mina timmar på dygnet hur och vart jag ville. Att jag var tvungen att gå till skolan och läsa kurser jag var ointresserad av engagerade mig starkt. Jag valde att göra ett statement och köpte anarkistmärken för att sätta på skolväskan och var oförskämt tydlig mot lärarna när jag inte uppskattade lektionerna jag tvingades närvara på. Inga lagar ska få hindra mig eller någon annan. JAG vet vad som är bäst för MIG, inte mina föräldrar, lärare eller politiker…

Vi hade ett skolval i samband med valet 2006. På SO-lektionen fick vi ett A4 med några meningar om varje parti för att vi lättare skulle veta vad vi skulle rösta på. Mina vänner röstade på “kebabpartiet” eller något annat oseriöst. Vanligast var Socialdemokraterna eftersom deras föräldrar rösta på dem. Jag tyckte beskrivningen av Moderaterna “Vi värnar om varje individs frihet” smakade bra och la min röst på Moderaterna. Att se till individen istället för kollektivet var en självklarhet och alltid varit det, och där och då packades mina anarkistmärken mer i lådor. Varför ska jag straffas för att det finns andra idioter som inte kan klara sig själv? Orimlig argumentation från en nykläckt 13-åring kan jag idag tycka men i saken hade jag fortfarande rätt.

Jag överlevde hela högstadiet och bojkottade Karlshamns enda kommunala gymnasieskola. Jag tordes inte gynna politikerna och sen ville jag inte gå på samma skola som alla andra. Dock trivdes jag inte alls på John Bauer, jag hade ju ändå ambitioner med min utbildning och resten av min klass satt hellre och chattade under lektionerna än att medverka i grupparbetena. Det sved i mitt liberala hjärta när jag bytte till vår kommunala gymnasieskola efter någon vecka. Det ledde dock i sin tur att jag valde att engagera mig politiskt och blev medlem i MUF inför valet 2010. Jag kan ju inte gnälla på min skola utan att göra något åt det? Smart 16-åring det där!

Jag har alltid varit säker på vart jag står politiskt och ideologiskt. Det tog mig ändå något år innan jag kunde sätta ord på det. Anarkokapitalist och libertarian. Jag vet, det finns skillnader. Jag kan dock försvara båda utopierna men om jag fick bestämma skulle jag vilja leva i ett anarkokapitalistisk samhälle. Idag tipsar jag alltid mina medlemmar att försöka hitta sin plats på den ideologiska kartan för att lättare kunna ta ställning i politiska frågor. Som kommunpolitiker blir jag lätt frustrerad som ni kanske förstår. Det är en otroligt stor utmaning att acceptera alla dessa lagar en kommun måste följa. Man får helt enkelt ta babysteps och varje steg är ett steg närmare individuell frihet.

Ja, en del frågar varför jag har ett så stort engagemang i MUF och Moderaterna som är liberalkonservativt. När partiet eller ungdomsförbundet tar ställning för något som jag tycker är åt fel håll, blir min roll ännu viktigare. Det är ju därför jag engagera mig och det är därför jag hoppas resten av medlemmarna engagera sig. Jag identifierar mig alltid i första hand som MUF:are. Där får jag tycka fritt, utvecklas politiskt och vara med i en stor rörelse. Jag har Moderata ungdomsförbundet så mycket att tacka för <3

 

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *